Fuck the system. Jag dampar så fruktansvärt jävla mycket skallen av mig så snart exploderar jag. Jag vill bara bort, bort, BORT! Vartsomhelst, hursomhelst, närsomhelst på i princip vilka villkor som helst. Fast antagligen vill jag komma hem sen igen.
...
Sådär, nu lugnade jag ner mig lite. Dampet är fortfarande kvar så de gäller att andas & lyssna på Mustasch för att lugna ner sig. För en som haft noll problem i hela sitt liv, och fortfarande har det, kan en liten sak bli jävligt stor. Och om det är fler små saker tillsammans blir man ju typ deprimerad & så blir man deprimerad för att man är deprimerad. Jag svammlar, men det är göttmos att skriva av sig. Som nicke precis sa "det är givetivs mycket lättare att prata om det, tycker jag iaf, få lufta tankarna, annars ligger de där och ruttnar om man nu ska vara lite "poetisk", då blir det blir värre". Truetruetrue. Jag ska alltid vara ett barn. Att bli vuxen suger.
P.S bilden har INGET med svammeltexten att göra! Den, om något, får mig att le :)
It seems like every day’s the same
It seems like everything is gray and there’s no color to behold
Try to stay sober feels like I’m dying here
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar